Morfars Näver – Birchbark from my grandfather

 

Min morfar var en skogens man och en av mina idoler när jag växte upp. Det vilar ett fint skimmer över mitt minne av morfar och det är barnet jag som minns honom. Han jobbade ofta många och långa timmar i skogen. Jag minns hur morfars plats vid köksbordet var i soffan och hur vi barn fick turas om att sitta bredvid honom när vi åt. Det var viktigt att få sitta där bredvid morfar och det var med beundran i blicken jag iakttog hur hans stora arbetarhänder tog sig an de små besticken… Lyckan var total när jag som barn fick följa med honom ut och jobba i skogen.

Det var där ute i skogen som kärleken till bygden min mor vuxit upp i en gång föddes och den har kommit att få stor betydelse i mitt konstnärskap. Flera av de material jag tidigare jobbat med kommer ifrån dessa skogar och sjöar. Så även detta. Morfar lämnade efter sig ett lager med näver i stallet, material han själv inte hann använda upp och som nu blivit utgångspunkt för detta projekt..

Ett projekt som kommit att handla om tid och kärlek. Tiden det tagit att göra, för mig men också alla de som gjort innan mig. Och kärleken, det är kärleken till hantverket som får mig att vilja undersöka och försöka fånga mina rötter på detta sätt.

Jag har undersökt material och former, bytt ut näver mot metall men sparat tekniken. Jag har valsat metallen tills den blivit så tunn att jag kan använda den och bygga upp former med de traditionella nävertekniker morfar en gång använde till sina alster. Jag har skapat nya tekniker. Jag har skalat upp och ner men även av. Jag använder en del råa obearbetade björkgrenar i mina smycken. Utan att modellera eller förfina materialet använder jag grenen som byggsten och form. Grenar alldeles för små för att bära någon näver som man kan skörda. En ensam rottåga i silver blandar sig väl med de av björk och tillsammans eller var för sig bildar de olika konstruktioner. Jag tycker om det råa, det nakna materialet fullt synligt och inte vidare tillrättalagt. Jag tycker om att man kan se att det är format av händerna, att ytan inte är polerad och man kan känna hur det lever när man tittar med sina fingrar.

Björken och framförallt dess näver är ett material vi använt i många år. Näver har en förmåga att isolera, hålla varmt och hålla tätt. Enkelheten i att forma och använda det har lett till att våra förfäder använde detta material för att lägga golv, bygga härbren, fläta skor, korgar och kärl, göra skopor och andra praktiska föremål man använde i vardagen. Det finns kanske inte längre ett praktiskt, ekonomiskt eller ens ett fysiskt behov av många av de äldre tekniker som en gång användes till att tillverka vardagligt praktiska föremål. Vi behöver inte längre tillverka dryckeskärl, skor eller tak i dessa material men vi kan låta tekniker leva vidare och hitta nya uttryck.

Det är detta jag anser vara min främsta styrka som konsthantverkare; att se ett material och förvalta dess inneboende egenskaper. Genom att använda traditionell hantverkskunskap i ett konstnärligt undersökande förenar jag i nya uttryck på den samtida smyckekonstscenen.

 

 

Kommentarer stängda.